1918 - 1930
Finlands borgerliga senat utropade landets självständigt 6.12.1917, men arbetargardena var långtifrån nöjda med borgerligt styre. Inbördeskrig bröt ut i januari 1918 och pågick fram till maj, då de borgerliga vita vann en slutlig seger över de socialistiska röda. När det nu fanns en enda överhet kunde det självständiga Finlands polisorganisation byggas upp.
Självständighetstidens första polisuniform togs i bruk hösten 1918. Uniformen var mörkt blågrå. Rocken hade knappar i en rad och en vikbar dubbelkrage. Rockens manschetter och uniformsmössan var försedda med en blå kant. Den svarta skärmmössan var högre baktill än framtill. Fastän polisen var en statlig organisation bar poliserna respektive stadsvapen på både sommar- och vintermössan, på rockens knappar och hos kommissarierna och överkonstaplarna dessutom på kragen. Gradbeteckningarna med stjärnor fästes på kragen och axlarna.
Uniform m1918 ansågs inte särskilt lyckad. Många tyckte att den saknade stil, var opraktisk och inte uttryckte den nationalromantiska anda som det ursprungligen varit tal om. Uniformsmössan tappade lätt sin form, pälsmössans hår hängde ner över ögonen, överrockens snitt ogillades och uniformsrockens tyg var för tjockt. Det fanns flera orsaker till att den nya uniformen inte motsvarade förväntningarna; den hade tagits i bruk på tämligen kort varsel, och dessutom under den materiella bristen direkt efter första världskriget och inte minst Finlands eget inbördeskrig. Under sådana omständigheter var stilvalen inte de mest genomtänkta eller materialet det mest påkostade. Att en ny uniform efterfrågades stod klart.
På landsbygden gällde för konstaplarna formellt uniformsförordningen från 1907, men i praktiken bar de flesta landsortskonstaplar civila kläder i kombination med uniformsmössa och ett tjänstetecken i metall. I och med självständigheten kunde det ryska tjänstetecknet göras finskt helt enkelt genom att klippa bort en del av det. Många landsbygdskonstaplar ansåg sig inte behöva någon uniform överhuvudtaget. Förhållandena var trots allt inte som i städerna, och att färdas långa sträckor i tjänsteutövning i en tid då polisbilar inte fanns var besvärligt nog också utan uniform. Ortsbefolkningen uppskattade dessutom ofta yttre anspråkslöshet, och att polisen plötsligt uppträtt i uniform hade i många fall betraktats som alltför pampigt.
En ny uniformsförordning utfärdades 1923. Den nya förordningen var den första som gällde både för stads- och landsortspolisen. De två kategorierna behandlades fortfarande separat i texten, men deras uniformer skulle vara likadana. Utseendet på befälets gradbeteckningar utgjorde den enda skillnaden.
Uniform m1923 var mörkblå. Den nya vapenrocken var åtsittande, hade knappar i en rad och ett svart bälte i glansigt läder. Överdraget till skärmmössan var spänt och hade ljusblå passpoal. På mössan fanns ett tygunderlag med ett länsvapen i silver omgivet av en silverfärgad grankrans. Gradbeteckningarna satt på blå underlag på kragen och innehöll likadana heraldiska rosetter som hos arméns officerare.
Den nya uniformen fick ett positivt mottagande och ansågs vara mer lyckad än m1918, särskilt i fråga om utseendet och kvaliteten på tyget. Enligt polistidningen Suomen Poliisilehti hade inspiration hämtats från polisuniformerna i New York. En del av dem som bar uniformen kom dock att betrakta den som något opraktisk.
I slutet av 1920-talet utfärdades ytterligare en uniformsförordning. Denna gång innebar förordningen inga större förändringar, för den kom bara några år efter den förra uniformen, och denna hade ju inte väckt någon större kritik.
