Finska polisuniformer fram till 1861

Den moderna polisen är ett tämligen nytt fenomen som började ta form i Finland, liksom i det övriga Europa, först på 1800-talet. Också tidigare hade det dock funnits diverse myndigheter som upprätthållit ordningen, och makthavarna ville ofta bestämma hur dessa myndighetspersoner skulle klä sig i tjänst.

Från medeltiden till 1800-talet var ordningsmakten i städer och på landsbygden olika organiserad. På landsbygden, där största delen av folket bodde, var det länsmän som upprätthöll lag och ordning. Till en början var länsmännen utsedda av ortsbefolkningen, men under stormaktstiden var de kronans ämbetsmän och utsågs av landshövdingarna. Länsmännen hade ett stort antal olika uppgifter. Till sin hjälp hade de brofogdar, skallfogdar, fjärdingsmän och skjutsrättare.

Under 1700-talet fanns i det svenska riket en strävan att genom förordningar förenhetliga myndigheternas klädsel. Gustav III införde den så kallade svenska dräkten 1778, men den vann ingen större popularitet eftersom den inte ansågs lika moderiktig som motsvarande uniformer utomlands. Den så kallade landskapsdräkten från 1802 blev däremot omtyckt. Denna bestod av en mörkblå redingot som påminde om en jackett, blå eller vita knäbyxor och antigen stövlar eller lågskor.

I städerna hade de mest välbärgade ansvar för att upprätthålla ordningen, och detta gjorde de genom att bilda borgargarden och utföra vakttjänst, särskilt nattetid. Senare anställdes stadstjänare som förutom att upprätthålla ordningen också hade hand om brandövervakning och renhållning.

Eftersom ordningsmakten i städerna framför allt var lokalt organiserad, kunde regler angående ordningsmäns och stadstjänares kläder variera från stad till stad. I Villmanstrand bar till exempel stadstjänarna i början av 1700-talet en röd uniform, och vid mitten av seklet infördes en grå uniform i frisé och flausch. Befolkningen var dock svår att övertyga, och enligt en källa från 1760-talet kunde “inte ens en ståtlig uniform öka folkets respekt för stadstjänare, lag och ordning”.

Från att ha varit en del av Sverige blev Finland genom finska kriget (1808–1809) ett storfurstendöme inom det ryska riket. Då de ryska kejsarna ville säkerställa ordningen i Finland behövdes välorganiserade polisinrättningar i de största städerna. De första polisinrättningarna i Finland grundades således i Åbo 1816, Helsingfors 1826 och Viborg 1836.

Kejsar Alexander I bestämde 1811 att de finska länens tjänstemän också i fortsättningen skulle vara iklädda mörkblå uniformer. Den svenska uniformen ersattes dock 1817 med en ny modell som i enlighet med rysk stil var mörkgrön. Färgen på uniformsjackornas kragar och fållar varierade från län till län; i Åbo var de svarta, i Helsingfors rödgula, i Viborg ljusblå.

På 1820-talet infördes inrättningsspecifika polisuniformer i Åbo och Helsingfors. Helsingforspolisens uniform bestod av en enradig grön jackett, grå byxor, grön mössa med skärm och grå rock. Till tjänstemannens utstyrsel hörde också en sabel med järnskaft och tillhörande skida.

Att lära sig uniformskultur tog tid, och under de första åren fick guvernören flera gånger anmärka på polisens oenhetliga klädsel. I vissa fall rådde brist på varma uniformsrockar. För att poliser och stadstjänare skulle stå ut med vintern införskaffades pälsar och filtstövlar trots att sådana inte hörde till de förordnade uniformskläderna.